Angående Kvartals kritik mot min film SABAYA 

Rubriken i Kvartals första artikel om min film Sabaya antyder att huvudpersonerna i filmen, Mahmud Resho och Ziyad Avdal, ”stal barnen och erbjöd IS att köpa dem”. Utifrån rubriken får läsarna intrycket av att de verkligen har gjort detta och haft intentionen att faktiskt sälja barnen för egen vinning. I artikeln påstår man dessutom att jag kände till detta när jag gjorde Sabaya. 

Nättidskriften Kvartal har plockat dessa ”uttalanden”, som Mahmud har sagt i andra syften och sammanhang och gjort om dem till fakta med en helt annan innebörd. Andra medier har sedan delat deras artikel eller utdrag ur den och resultatet har blivit att Kvartal påståenden nu florerar på internet som en obestridbar sanning.  

Kvartal har som källa bl. a en intervju som Mahmud Resho gjort med kanadensiska CBC där han säger att ”Yazidiska Hemcentret brukade erbjuda barnen till IS i utbyte mot saknade yazidier’. För att gå till botten med uppgifterna har Kvartal kontaktat tolken som var med under intervjun och som genom sin transkribering bekräftar han för Kvartal att 'Mahmud säger att Yazidiska hemcentret brukade erbjuda barnen till IS i utbyte mot saknade yazidier, men att bytena aldrig genomfördes, utan att de gjorde det för att ”lura” Islamiska staten”.  

Det är tydligt i detta uttalande att Mahmud har refererat till något som han beskriver som taktik och strategi i arbetet att kunna rädda fler yazidiska kvinnor. Det är beklagligt att Kvartal har valt att ha en rubrik som så tydligt tagits ur sin kontext och, särskilt i ljuset av att Mahmud numera är avliden och inte kan försvara sig mot dessa påståenden.  

Sedan 2014, då IS attackerade yazidierna i Irak, har jag följt deras situation och dokumenterat deras öde. Frågan om barnen är oerhört tragisk och komplicerad, något jag försökte skildra även i min dokumentär, bl.a. i en central scen som dokumenterar hur en av dessa kvinnor lämnar ifrån sig sitt barn. Det har aldrig varit hemligt att dessa barn placeras på ett barnhem i väntan på en lösning. Allt får tyvärr inte plats i en dokumentärfilm men jag döljer inte barnfrågan i min film som Kvartal påstår. 

Det finns i dagsläget två stora hinder för att dessa befriade mammor och barnen ska kunna återförenas och leva tillsammans i det yazidiska samhället. Det ena är den irakiska lagen som inte tillåter att en yazidisk kvinna har ett barn med en muslimsk man (såvida hon inte själv konverterar till Islam och då med risk att hon inte längre är välkommen i det yazidiska samhället). 

Det andra hindret beror på att de religiösa yazidiska ledarna i Irak har utfärdat en amnesti till de kvinnor som befriats från IS fångenskap, amnestin gäller dock inte barnen som ses som ’fiendens barn’. 

Det Yazidiska Hemcentret, Mahmud Resho och Ziyad Avdal står gentemot dessa lagliga och kulturella hinder i stort sett maktlösa. De har inte mandat, varken från det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien som har ansvar för processen, från kvinnornas familjer, regeringen i irakiska Kurdistan eller Iraks regering att kringgå lagen. Flera organisationer samarbetar just nu internationellt för att hitta ett tredje land för kvinnorna och deras barn och flera har tagits emot som flyktingar i väst med deras barn. Detta är relativt nytt och ännu inte väldokumenterat men det räcker att ta kontakt med t.ex. representanten i Sverige för det kurdiska självstyret i Syrien Shiyar Ali för att få en inblick i frågan. 

Den komplexa och föränderliga frågan om barnens verklighet är något jag alltid pratat om i samband med filmen och alltid önskat att andra ska ta vidare där min film slutar och berätta om denna viktiga fråga på ett fördjupat sätt.  

I artikeln tar Kvartal upp ett privat telefonsamtal mellan mig och en av kvinnorna i min film, som utan min vetskap har spelats in, och påstår att jag där blir informerad om att Mahmud har behandlat dem dåligt. Bakgrunden till det samtalet var att jag kontaktade henne, hon är en av infiltratörerna som syns kort i slutet av filmen när de går in i Al-Hol lägret. För att fråga om hennes skriftliga medgivande till att medverka i Sabaya utöver det muntliga samtycket hon redan gett.  

Under telefonsamtalet berättade kvinnan att hon inte längre ville synas i filmen vilket jag självklart respekterade och bekräftade att hon har rätt att ångra sig (hennes ansikte är ’blurrad’ i filmen). Under samtalet kunde jag höra en annan kvinnas röst i bakgrunden som gav henne anvisningar om vad hon skulle säga till mig. Jag anade oråd och frågade flera gånger om de spelade in samtalet, vilket hon förnekade. 

Kvartal hävdar att kvinnan sa till mig under det samtalet att Mahmud hade behandlat kvinnorna illa, ”värre än vad IS gjorde”. Att jag ska ha svarat henne ”jag visste inte vad Mahmud gjort och att jag skulle har gjort saker annorlunda om jag hade vetat detta”. Från mitt perspektiv kändes samtalet styrt och anklagelserna lösryckta. Jag bestämde mig ändå för att ta dem på största allvar och tog kontakt med övriga kvinnor i filmen samt hennes kollegor och gruppledaren för infiltratörerna. Ingen kände igen eller kunde bekräfta hennes påstående.  

På Yazidiska Hemcentret är man chockad över uppgifterna som har publicerats i Sverige och bekräftar att Kvartal inte varit i kontakt med de berörda för att ge dem möjlighet att kommentera anklagelserna eller möjlighet att försvara sig. Kvartal har alltså inte satt sig in i den komplexa situationen i nordöstra Syrien gällande Yazidiska kvinnor och deras barn och inte heller varit i kontakt med de som anklagas.   

Angående den andra artikeln i Kvartal med rubriken ”Fejkade scener i guldbaggebelönade SVT-dokumentär”.

Huvudparten av denna artikel handlar om att jag fejkat fritagningsscenen där Leila, en av huvudkaraktärerna i min film, hämtas från Al-Hol lägret av Mahmud och Ziyad och körs till Mahmuds hem. Man anklagar mig också för att ha infört nyhetsinslag i filmen som inte stämmer tidsmässigt med tiden då inspelningen skedde.  

Först lite bakgrund. Jag har följt yazidiernas öde sedan 2014. De utgör den värst drabbade minoriteten i IS krigsföring, eftersom de betraktas av IS som djävulsdyrkare, otrogna och inte har rätt till sina liv. Denna inhumana syn på människor har lett till att IS har dödat många yazidiska män och kidnappat många unga yazidiska kvinnor, ofta minderåriga flickor och reducerat dem till en handelsvara som kan köpas och säljas, våldtas och befruktas för att avla IS barn.  
Min första film från 2017 i denna trilogi, ’Flickan som räddade mitt liv’, handlar om en yazidisk flicka som fördrevs från sin hemstad och vars öde nådde den svenska publiken satte yazidiernas situation på kartan.  

Under mina resor i Syrien för inspelningen av Sabaya var jag med om ett flertal fritagningsaktioner i Al-Hol lägret. Leila var en av kvinnorna som jag filmade och följde under filmprocessen. Hon berättade öppenhjärtigt om det hon gått igenom, ville dela med sig av sin historia och kom till slut att bli en av huvudkaraktärerna i filmen. Leila har även en kusin i Irakiska Kurdistan som jag hade kontakt med innan vi möttes vilket också skapade trygghet från hennes sida att medverka i min film. När jag träffade Leila hade hon varit i fångenskap i fem år, genomlidit det många yazidiska kvinnor fått uppleva och var nu fri för första gången. 

Det stämmer att jag inte närvarade vid Leilas fritagning utan jag träffade henne för första gången några dagar senare, vilket jag själv berättade för Kvartal när de frågade. Det stämmer också att i filmen återberättas Leilas fritagning genom en scen som skildrar fritagningen av en annan yazidisk kvinna.  

Det stämmer också att jag i en BBC-radiointervju har gett sken av att jag varit med om Leilas fritagning. Det var slarvigt och onödigt av mig att inte precisera i intervjun med BBC att den scenen gällde en annan yazidisk kvinna.  

Kvartal påstår att jag ljuger i filmen, men faktum är att allt som skildras i filmen Sabaya har hänt på riktigt. Leila har varit tillfångatagen av IS.  

Leila har blivit fritagen av Mahmud från Al-Hol lägret. 

Den bärande fritagningsscenen i filmen är en autentisk fritagningsaktion där en yazidisk kvinna hämtas från Al-Hol lägret. 

Flykten från lägret med efterföljande biljakt och beskjutning är helt och hållet sann. 

Alltså, Leilas historia är rakt igenom sann och jag berättar den med de medel som en dokumentärfilm erbjuder.  

Det är viktigt här att påminna om att dokumentärfilm skiljer sig från journalistik i sina grundläggande premisser. Dokumentärfilm är inte en neutral berättarform. Särskilt i Sverige där den som genre har nått en hög konstnärlig status genom mångårig tradition, internationellt framgångsrika filmskapare och stöd från Filminstitutet och SVT, är det en etablerad berättarform som främjar den personliga blicken, det egna uttrycket och som uppmuntrar oberoende filmare att skildra sin bild av världen. 

Journalistik, särskilt undersökande journalistik, lyder med all rätt, under hårda neutralitetskrav, till skillnad från dokumentärfilm.  

När jag ger mig i kast med att skildra verkligheten med dokumentärfilm så kan jag inte i förväg förutse vad som kommer att hända. Jag träffar många personer, samlar in ett omfattande material (i det här fallet mer än 90 timmars filmmaterial) och intervjuer som jag sedan strukturerar och sammanställer i klipprummet på det sätt som bäst återger det jag fångat. I Sabaya ville jag berätta historien om de unga yazidiska kvinnorna som tillfångatagits av IS och genomlidit flera år av fångenskap och reducerats till spillror av sig själva. Jag ville också berätta om Yazidiska hemcentrets arbete genom Mahmud, hans mamma Zahra som är en viktig och trygg famn för tjejerna, Siham (Mahmuds fru), Ziyad och inte minst de modiga kvinnliga infiltratörerna. Allt under den tid då IS nyligen besegrats men dagligen hotar freden genom aktioner både i och utanför i Al-Hol-lägret.  

Gällande de nyhetsinslag som förekommer i flera scener i filmen, oftast i form av radioröster, så är de viktiga element som finns där i syfte att hjälpa publiken att förstå kontexten för berättelsen. I en av filmens inledningsscener hörs ett nyhetsinslag inifrån en bil när två män från Yazidiska hemcentret kör genom landskapet mot Al-Hol lägret. Nyhetsrösten berättar att IS i Syrien äntligen har fallit. Syftet är här att orientera tittaren i tid och rum. Att ge ett sammanhang för när och hur historien börjar. Inte att ge sken av att filmen har sin början på segerdagen då IS har fallit. 

Jag anser inte att det är fel att Kvartal granskar sanningshalten i min film. Det är däremot beklagligt och även obehagligt att de nagelfar detaljer ur mitt privatliv såsom tidpunkten för mina resor, personliga sms och meddelanden jag skickat och använt sig av telefonsamtal jag haft där jag blivit inspelad i hemlighet. Min intention har från början varit att lyfta fram en historia från ett område jag har mina rötter i, människoöden som jag önskar göra tillgängliga för en hel värld utanför som annars är mest upptagen av annat.   
 
Hogir Hirori 
Regissör till filmen Sabaya 

30 maj 2022